Barna i Biskopsgården

En kulturblogg som vågar beröra

söndag, juni 18, 2006

There is no blog

"Allt har sin timme, allt har sin tid. En stund i ljuset, sen är det förbi"
Mikael Wiehe

Människor med en nymodern inställning till livet måste alltid vara beredda att ifrågasätta sina egna ställningstaganden, beteenden och handlingar.

När den här privatanslagstavlan startades var vår förhoppning att nå ut med de idéer som Makten vill tysta och våga ta upp dom frågor som de etablerade sammanslutningarna vägrade diskutera. Framförallt fanns det ett ointresse för att ta upp dessa frågor inom de ekonomiska föreningar vi själva har kännt samhörighet med och som har tagit tydlig ställning mot Kärnvapnet och Arrogansens kultur.

Vi kom att bli bespottade för att vi svor i kyrkan och vi upptäckte slutligen hur lite vi egentligen hade gemensamt med de f.d. nyradikala rörelserna. När bilderna kablades ut från Frankrike och vi såg hur fanatiska ungdomar krävde lön OCH anställningstrygghet (!) skämdes vi. I en tid då demokratiska medlen aldrig varit fler, då väljer flera miljoner fransmän att istället gå bärsärk på gatorna och bete sig som otäcka vikingar.

Detta är sakmligt. Efter en lång tids funderande har vi gett upp hoppet om att nå förändring genom föreningar. Enda alternativet som återstår är ensidig satsning på kulturen. Därför hänvisar vi i fortsättning till en hemsida för en lovande orkester och tackar för oss.

Pasaremos

torsdag, mars 09, 2006

Välkomna hem

Lång tid har förflutit utan att Barna hört av sig. Kulturelitens recensenter, filosofiska fakulteten och en rad konstnärliga ledare från landets stadsmuseer har upprörts, berörts och lyckligt myst med Barnas ofta snillrika och skarpa uttalanden och komplexa analyser av dagens kulturarv. Ett tag trodde dessa befolkningens yttersta skikt att civilisationens kanske sista andrum var försvunnet. Så var förstås inte fallet. För nu är trenden bruten, terrängen färdigsprungen, fredagsbönen avslutat, sovmorgonen över och eftertexterna rullar efter veckans sista Kobrarepris. BB är tillbaka.

Ännu en gång ska högaktuella samhällsfråga behandlas i kulturetablissemangets bakgård, förortsbarnens boxningsring och Göteborgspostens ständiga redaktionella huvudverk- Barna i Biskopsgården. Välkomna in i värmen igen.

fredag, januari 20, 2006

En vanlig dag i Biskopsgården

Vår rapport från Vänsterpartiets kongress har verkligen berört många läsare. Bland annat damp det ner ett brev från en frustrerad medborgare där följande stod:

"Jag tog mig en promenad ute i stadsdelen häromdagen. Siktade in mig på en runda kring Vårväderstorget för att återskapa mitt förhållande med verkligheten. Vårväder är ett andligt sargat men fasadmässigt fagert landskap. Jag vandrade runt lite och pratade med människor i min omgivning. Märkte att Habib satt på sin bänk som han brukar. Han var långtidssjukskriven efter tjugo år i verkstadsindustrin. Han hade förlorat sex fingrar och var numera djupt deprimerad efter att ha förlorat en son i kolik eftersom han saknade pengar till medicin. Han vinkade på mig.
- Kompis, vad händer med er!? Jag är micket besviket, brummande han. Jag sneglade oförstående på honom.
- Jag såg v-kongressen. Men har ni verkligen kostnadsberäknat!? Inshalla Gud hjälpe er!

Jag blev iskall. Jag visste förstås att detta skulle komma upp. Det var fullkomligt uppenbart. Snabbt försvann jag därifrån för att inte röra upp hans känslor allt för mycket.

Jag följde backen ner mot Ryaskolan när några elever började trängas framför mig för att säga något. Tre flickor i 14-årsåldern sprang efter mig och skakade nästan sönder min rock för att fånga min uppmärksamhet. De pekade på sin kraftigt nedgångna skola. Biblioteket var nedbränt, skolgården var insmetad i överkokt bambamat och skolan hade förlorat en lärare i veckan de senaste två åren.
- Ey len, det här är skandal mannen. Ni har svikit oss. Det här är resultatet. Ni är ansvarslösa, orealistiska mördare, varför kommer ni inte och kastar oss överbord direkt!? skränade dom.

Jag hörde ett högljutt skrik från skolgården. Snart samlade sig större massor på storgården och jag hörde strax att de började gorma i samfälld melodi. Några ensamstående sexbarnsmödrar tycktes stämma in i kören allt eftersom. Slagorden dånade som knivskarpa betongklossar mot ett barnkalas i glashus.
- Ordning och sans - budgeten i balans! gastade dom.
- Rädda våra liv, rädda våra barn - ingen springnota åt Vänsterpartiet!

Jag la huvudet i händerna i en bister gest precis när Margareta gick förbi. Hon hade börjat jobba deltid efter värk i ryggen så hon var på väg hem. Hon böjde sig ned, tittade allvarsamt in i mina ögon och stönade missmodigt.
- Men du förstår väl att jag måste tänka på mina barn? Utgiftstaken är min sista undsättning från bottenlöst obestånd, grät hon.

En plågsam besvikelse och en piskande känsla av övergivelse har spridits i landets alla städer och bruksorter. En kvalfull valrörelse stundar för VP:s del där man oavbrutet kommer stångas mot den kompakta folkopinion med mardrömmar om statsfinanserna som rasar bland vanligt folk. Den här lättsinniga inställningen är en spottloska i ansiktet på detta massiva folkhav med miniräknare som i förlängningen kommer att storma och plundra landets partiexpeditioner om dom inte får som dom vill. Inget kan rädda oss nu."

söndag, januari 15, 2006

Mental trängselskatt är brännande aktuellt

Miljöpartiet har nu valt ut trängselavgifter som en samordnad nationell valfråga. Vi ser med oro på denna kursändring och hoppas att detta inte är ännu ett tecken på hur Miljöpartiet undviker att göra upp med homo sapiens historia.

Det huvudsakliga problemet ligger inte i kravet i sig. Det huvudsakliga problemet ligger i att kravet är en grov felprioritering från Miljöpartiets sida och grundar sig på en föråldrad världsbild som var omodern redan innan Miljöpartiet bildades. Fortsätter partiet att utvecklas på detta sätt kan det leda till att Miljöpartiet ytterligare fjärmar sig från den civilisationskritiska rörelsen.

Miljöpartiet utgår nämligen ifrån verkligheten för en liten men högljudd minoritet av människor i Sverige som nyttjar olika transportmedel. Det politiska samtalet hos Miljöpartiets parlamentariker domineras av prat om bussar, tunnelbanor och spårvagnar. Flanören existerar inte inom deras horisont och är helt åsidosatt som politiskt subjekt. Men i de viktiga områdena i Sverige, där en majoritet av befolkningen finns, (Haga i Göteborg, Gamla stan i Stockholm och Turning Torso i Malmö) pågår de politiska samtalen i sin egen takt och kretsar kring helt andra frågor som väcker ett större engagemang. Ja, trots att bara de hängivna barnen i Grön Ungdom hittills har vågat ta ord som livskvalitet och mental hälsa i sin mun finns det oerhört många röster att hämta för ett parti som vågar lyfta nämnda frågor på den politiska arenan.

I flanörens gatubild återkommer ständigt nya faror och orosmoment som är skapade av väldigt starka krafter men som inte gynnar särskilt många. Överallt konfronteras han med extrapriser, daghem som ser ut som otäcka fängelser, pulverkaffe och gratistidningar. Det finns en latent ilska som pyr hos stora grupper som upplever dessa problem i sin vardag. Det som behövs nu är ett parti som vågar kanalisera den frustrationen och formulera politiska krav. Det är dags för Miljöpartiet att lyfta frågan om mental trängselskatt om partiet inte vill bli ett parti bland alla andra. Det handlar om partiets identitet och människors vardag.

söndag, januari 08, 2006

Pinsam kongress för Vänsterpartiet

Vänsterpartiets kongress var en pinsam tillställning, en besvikelse av värsta sort. I en tid då människor mår allt sämre och sämre, då sumpar Vänsterpartiet sina chanser att bli ett mentalt starkt, modernt och nyradikalt parti. Egentligen var det bäddat för katastrof från början. Upplägget var från början sådant att DDR-disciplinen fick gå före den fria filosofin och alla beslut skulle tas inom loppet av bara fyra (!) dagar. Därför uteblev möjligheterna för den enskilda flanören att yttra sig och lägga förslag. Dessutom lät man återigen ett band leda allsången på Internationalen istället för att låta alla sjunga i sin egen takt.

Den stalinistiska urartningen tog sig i första hand som uttryck i att de motioner som andades förnyelse röstades ner med största brutalitet eller inte ens väcktes av motionärerna.

Lars-O Tillman från Dala-Floda föreslog att Vänsterpartiet ska starta tillverkning av modulbilar, vilket skulle innebära "att man i stor utsträckning färdas på vattenvägar vilket är upp till tretton gånger billigare än att bygga landsvägar samt underhålla dessa". Partikongressens svar? Iskall kyla.

Och visst fanns det fler motioner som totalt ignorerades. Ett förslag från en enskild person i Uppsala om att prioritera filmcensurfrågorna till nästa kongress behandlades som luft och ingen på kongressen brydde sig ens om att diskutera motionen från en enskild person som föreslog kongressen att besluta om "att uppdra till partistyrelsen att utforma ett gångbart sätt att visa hur vänsterpartiet skall vidareutvecklas i första hand socialistisk, icke diskriminerande och helst filantropisk riktning."

Det ser mörkt ut. Ett bra stalltips är att de vettiga krafterna i partiet lämnar och söker sig till den sista öppna kyrkan som finns kvar i det politiska landskapet: Junilistan.

lördag, december 31, 2005

EU ut ur mitt liv!

Det börjar bli personligt nu. EU-komplexet växer och kryper in på bara skinnet. Nu måste vi rannsaka oss själva: vad gör vi mot ångvälten? Vad vi gör vi mot ångmaskinen?

I den traditionella vänstern, och inom freds, allergi- och solidaritetsrörelserna har man traditionellt betraktat EU som en politisk supermakt och kritiserat den därefter. Denna kritiken är otillräcklig och rent av livsfarlig. Vad varje kritiskt kännande människa måste inse är att EU i första hand är en själslig konstruktion. EU finns överallt och ingenstans. EU växer och växer men saknar centrum. Konstruktionen hålls samman av sitt känslokalla och anti-kulturella innehåll.

EU vill åt mig när jag sover och när jag vaknar. EU har fullt laglig rätt att när som helst gå in och försätta mig i en allvarlig depression samtidigt som EU när som helst kan ta tabletterna ifrån mig. Och framför allt: EU nöjer sig aldrig.

Det är dags att resa parollen: EU ut ur mitt liv!

Det pågår ett världskrig mot barnen

Det är välkalkylerat, brutalt och cyniskt och det är dessutom sanktionerat från högsta ort hos de makter som säger sig företräda den civiliserade världen.

George W Bush, Mossad och Mel Gibson gjorde gemensam sak på senaste WTO-mötet och höll enskilda samtal om att upprätta en internationell myndighet för barnarov. Målsättningen är att bränna världens bibliotek för att beröva barnen sin kultur och locka barnen in i armarna på Coca-Cola som fräter sönder tänderna på dem genom sitt gift. Hur många barn som kommer att få men för livet till följd av detta är det ingen som vet och det är väl just detta, om något, som skrämmer. Man har effektivt raderat ut sådan statistisk ur vårt kollektiva minne!

Nu finns chansen att stoppa Herodes. Gör det!

Nyårsafton: En blogg är född

En blogg som vågar beröra och kliva mitt in i samtiden. En blogg som är tillägnad alla som vågar vara konstnärer. En blogg som vågar laga allt som har varit trasigt. En blogg som behövs, nu mer än någonsin.